Min gulishöst 2017

Det var ungefär för en månad sedan vi för första gången träffades. RN-gulisarna 2017. I ett klassrum i ASA-huset var stämningen förväntansfull. Vi alla visste att runt omkring oss har vi de personer vi kommer att spendera vår tid med de följande tre åren, och för min del kan jag säga att jag inte hade en minsta lilla aning om hur det skulle bli. Mina första ord till mina blivande studiekompisar är inte så svåra att gissa. Hej! Jag heter Iris, är nitton år gammal och kommer från Helsingfors. Helt ärligt vet jag inte hur många som redan då snappade upp det, eftersom alla antagligen hade fullt upp med att tänka på sin egen tur och presentation, inklusive mig själv.

Våra tutorer var också med, Ada, Jennifer och Pi. Dem hade jag träffat redan på prepkursen (vilken jag varmt rekommenderar) såsom även några av gulisarna. Tutorerna gav schemat för introduktionsveckan och info om gulisevenemang utöver den första veckan. ”Wow så mycket med program, undrar hur många av gulisarna egentligen kommer att delta”, var den första tanken som slog mig. Senare blev det ändå rätt klart för alla att deltagandet för gulisarna -17 var nog verkligen ingenting att oroa sig över.
Picknick, gulisolympiad och gulisöl (som var ett ypperligt tillfälle att träffa även äldre RN-studeranden) var några av programmen som ordnades åt oss. Jag är fortfarande överraskad hur snabbt den oerhört bra gruppandan mellan oss gulisar växte fram. Det var redan på andra dagen i introduktionsveckan som en av gulisarna bjöd oss andra hem till honom för att chilla.

En av höjdpunkterna på gulisveckorna var gulisintagningen. Att tillsammans klara av utmaningar och leka olika lekar var definitivt något som förstärkte gemenskapen. Tyvärr insjuknade jag den tredje veckan i den s.k. ”gulisflunssan” och kunde inte delta i gulissitzen som återigen lär ha varit legendarisk. ”En av de roligaste kvällarna i mitt liv” och ”Jag har inte dansat så mycket sedan min 18-års födis” var några av de meddelanden jag fick dagen därpå. Vi har också fått möjligheten att gå på intressanta exkursioner, till exempel till Helsingfors där vi besökte några advokatbyråer och magistraten, samt delta i föreläsningar och seminarium som alla varit väldigt givande och intressanta. Denna vecka åkte en grupp med gulisar och tre äldre studeranden på exkursion till London! Dessa evenemang och möjligheter ger tveklöst minnen för livet!

Att varje dag lära sig något nytt om sina studiekompisar och veta mer om de andras bakgrund är något så obeskrivligt fint. Vi alla är unika och olika som personer, men har en mer eller mindre likadan livssituation, som binder oss ihop. Omtänksamheten och hjälpsamheten bland gulisarna är helt obegriplig och utan tvekan något som kommer vara väldigt viktigt för oss också i fortsättningen och i framtida studier. Jobbiga stunder i livet kommer och jag har redan nu upplevt den stödjande miljön bland gulisarna, för att inte glömma de äldre studerandena. Att studera vid en liten utbildningslinje är en stor fördel enligt mig. Sammanhållningen jag ser bland de äldre studerandena är helt fantastisk. Förutom att de studerar hårt i bibban och dricker ”lite” kaffe nu och då på Domvillan, har de aktivt varit med i våra gulisevenemang.

Åbo som studiestad kan jag varmt rekommendera. Det är inte endast RN-studeranden man träffar och umgås med, utan även många andra från andra fakultet. Campusområdet är så koncentrerad och det finns studeranden vart än man går. Massor med evenemang ordnas och det är fritt fram att delta. Jag har inte en enda gång ångrat mitt val av att söka till Åbo Akademi och framförallt rättsnotarie utbildningslinjen, och förmodligen kommer jag inte ångra det i framtiden heller.
Min gulishöst har varit den bästa någonsin! Och fortsätter säkert bara att bli bättre.
För allt detta hör ett stort tack till våra underbara tutorer som ordnat program som de själva också aktivt deltagit i, de har stött oss och kommer utan tvivel göra det i framtiden också. Tack även till mina otroligt fina studiekompisar, ni överraskar mig varje dag med hur trevliga, ivriga och smarta ni är. Att det bara är en månad sedan jag för första gången satte min fot i klassrummet i ASA-huset är helt ofattbart då jag tänker på hur nära och bekanta alla och allt känns just nu.

– Iris Laitinen