Fullskalig juristutbildning – en fråga om jämställdhet

Kära stadgeiter!

Inledningsvis vill jag tacka samtliga av föreningens medlemmar för ert förtroende i styrelsevalet. Jag ska göra mitt yttersta för att leva upp till förväntningarna. Som ni säkert alla känner till ska undervisnings- och kulturministeriet under våren ta ett beslut som påverkar vår ämnesförening i allra högsta grad – beslutet gällande huruvida Åbo Akademi ska erhålla rätten till en fullskalig juristutbildning (om du inte känner till detta så rekommenderar jag att du bekantar dig med blogginlägget skrivet den 21.12.2019). Vi i akademiska kommittén har tagit som målsättning för året att detta projekt ska föras i mål med ett sådant slutresultat som är fördelaktigt för våra medlemmar; slutresultatet bör vara att en fullskalig examinationsrätt beviljas.

Jag kommer själv ännu ihåg glädjen när jag fick veta att jag blivit antagen till utbildningslinjen för rättsnotarie på Åbo Akademi. Jag var på god väg att uppnå en dröm som jag redan haft i flera år – jag var på väg att bli jurist. Denna glädje förstärktes under mitt gulisår, då jag fick ta del av den helt unika gemenskapen som vår kära ämnesförening bjuder på. Under detta år började jag även engagera mig i studiepolitiken vid Åbo Akademi samt i Stadgas föreningsverksamhet. I samband med att jag lärde känna mer och mer folk såväl från Åbo Akademi som från andra ”oikkari-föreningar”, började denna glädje och känsla av att vara på god väg att uppnå min dröm avvittra. Orsaken till detta var att jag börjat inse att min dröm steg för steg skulle vara svårare att uppnå. Nu räckte det inte längre att rymmas in i en kvot eller att ha ett visst medeltal, nu krävdes även en viss nivå på både rättsnotarieavhandlingen samt kunskaperna i det andra inhemska språket. Min känsla om optimism och förhoppning hade nu ersatts av en känsla av oro.

Jag, som många andra av er, har aktivt följt med debatten kring auskulteringsreformen, speciellt kring dess betoning på vitsordsmedeltalet i grundstudier under rättsnotarieskedet. Så gott som alla juridiska ämnesföreningar i landet, inklusive Stadga, har riktat kritik mot den del som omfattar den starka betoningen på vitsordsmedeltalet. Kritiken är säkerligen någonting som understryks av samtliga stadgeiter, men i stället för att enbart vara oroliga för huruvida vi i framtiden kommer att erhålla en auskulteringsplats för att kunna bli domare, får vi i Stadga vara oroliga för huruvida vi i framtiden överhuvudtaget kommer att bli jurister.  Jag vet själv att dessa krav inte på något sätt är oöverkomliga hinder för oss och är övertygad om att våra duktiga studeranden kommer att kunna undanröja dessa, men oron och den onödiga stressen som detta skapar är dock oneklig. 

Frågan som framstår är således för vilket ändamål vår studierätt är begränsad till enbart en rättsnotarieexamen, och vilken nyttan med detta är? 

Bör dessa hinder existera för att vi på något sätt är ”sämre” eller mindre begåvade studerande?  Knappast. Vi har en antagningsprocess som är nästintill identisk med andra universitet, våra tentamensprestationer bedöms enligt en skala som är gemensam för alla juridikstuderanden, vi är medlemmar i Juristförbundet och våra studeranden blir i själva verket jurister, trots att förutsättningarna för detta är svårare än för de flesta på grund av en skild antagningsprocess till magisterstudier. 

Är orsaken för hindren att våra studeranden inte ämnar bli jurister? Knappast det heller. Enligt en medlemsenkät som vi publicerade hösten 2019 strävar 100% av svarande (62 st.) att bli jurister. Ett faktum är också att en enorm majoritet av våra alumner har en juristexamen och jobbar som jurister på arbetsmarknaden. Detta tyder på att det finns ett stort behov av oss på arbetsmarknaden som jurister. Risken med hindren för vår examination är att antalet svenskspråkiga (de facto tvåspråkiga) jurister sjunker, ett faktum som knappast gynnar någon, inte minst den svenskspråkiga befolkningen i landet. En full examinationsrätt skulle även medföra ökade chanser att forska och doktorera i juridik på svenska i Finland. Det är ett välkänt faktum att det råder brist på svenskspråkig juridisk forskning samt litteratur i landet. Med möjligheten att avlägga doktorsexamina vid Åbo Akademi skulle denna brist kunna avhjälpas och tröskeln för att doktorera på svenska sänkas, speciellt inom våra spetsområden: mänskliga rättigheter, utrikeshandelsrätt samt kommersiell juridik. 

Att vi på Åbo Akademi inte har en fullskalig juristutbildning framstår även från en jämställdhetssynpunkt som oändamålsenlig. Faktumet är att hela utbildningslinjen för rättsnotarie utgör ett stort undantag i Finlands universitetskrets. Huvudregeln då en examinationsrätt i ett visst ämne beviljas för ett universitet är att man får en så kallad ”full examinationsrätt”, som innefattar rätten till att utbilda såväl kandidater som magistrar samt doktorander i ämnet. Uppenbarligen leder detta till att många av oss ifrågasätter ändamålsenligheten med detta arrangemang, speciellt i ljuset av att arbetsmarknaden synbarligen har behov av oss som jurister, samtidigt som behovet av rättsnotarier framstår som väldigt litet. Att den snäva utbildningsrätten placerar Åbo Akademis juris studeranden i en sämre ställning i jämförelse med andra juris studeranden är inte heller en hemlighet. Som juris studerande på Åbo Akademi får man upprepade gånger höra att hur man inte är en fullbordad medlem av “juri-gemenskapen” eftersom man inte har en garanterad studierätt för att avlägga en magisterexamen. Ett beskrivande exempel gällande den ovannämnda problematiken är att vi exempelvis inte kan bli antagna som studerandemedlemmar i Finska Juristföreningen (Suomalainen Lakimiesyhdistys), fastän de allra flesta av oss i slutändan erhåller en sådan examen som berättigar till titeln jurist. Som det även framgår av exemplet, så är det ett faktum att vi som studerar på Åbo Akademi har sämre möjligheter att påverka vår studiemiljö då vi saknar förutsättningar att vara medlemmar i organisationer som i en stor grad kan påverka vår studie- samt arbetsmiljö. Följdenligt är det naturligt att många av våra studeranden tidvis känner sig uteslutna från studerandegemenskapen i jämförelse med våra studiekamrater i andra juridiska studentföreningar. 

Således framstår frågan fortsättningsvis, vad är ändamålet med detta? Så vitt vi vet är svaret simpelt – inget. Det faktum att Åbo Akademi nu bestämt att ansöka om rätten till en fullskalig juristutbildning glädjer hela Ämnesföreningen Stadga, eftersom detta skulle medföra en betydande lättnad till en stor del av den problematik som nämnts ovan. 

Avslutningsvis vill jag, akademiska kommittén och Stadgas styrelse tillförsäkra er att vi med alla tillgängliga resurser kommer kämpa för att en fullskalig juristutbildning från och med läsåret 2021-2022 ska vara ett faktum. Vi kommer även fortsättningsvis upprätthålla en aktiv kommunikation med såväl personalen i Domvillan som med Åbo Akademis ledning, samtidigt som vi strävar till ett gott samarbete med alla våra vänföreningar och samarbetspartners. Om allt går väl får vi från och med hösten 2020 välkomna studeranden till en fullskalig juristutbildning vid Åbo Akademi.  

 

Vid eventuella frågor gällande strategiska planer samt målsättningar för utbildningsrättsansökan ombeds ni kontakta Åbo Akademis administration. Gällande frågor som berör studeranden eller detta ställningstagande så får ni gärna skicka dem till studie@stadga.fi eller via våra kanaler på sociala medier. 

 

Albert Mattsson

Ordförande för akademiska kommittén samt studieansvarig för Ämnesföreningen Stadga r.f.